stilcirkeln.blogg.se

Jag är en klädintresserad kvinna, 60+, som älskar att styla med det som redan finns i min garderob...man behöver inte hela tiden handla nytt!. Det är hur kul som helst att bläddra runt i garderob, byrålåda och smyckeskrin för att fixa till olika stilar. Jag hämtar inspiration från både nya och gamla modemagasin, skyltfönster samt från det mesta i min omgivning. Jag funderar mycket över vad som "gör" en viss stil. Vi kvinnor har oftast vansinnigt mycket kläder i skåp och lådor, men ändå "aldrig" något att sätta på oss. Följ med i min stylingblogg. Kanske kan jag inspirera någon att angripa sin garderob på ett nytt sätt

Lim-nostalgi

Kategori: Pyssel

"Om ditt hjärta brister, så laga det med Karlsson Klister" var en vanlig ramsa att skriva in i vännernas poesiböcker när man var liten. "Karlson Klister" var ju verkligen universallimmet på den tiden, och en tub fanns nog i varje hushåll. 
 
Läser i Wikipedia att varumärket tillkom ca 1922  av Axel Karlsson, som lär ha arbetat på biograf med att laga filmer. Han mixade ihop en blandning av celluloidbaserade filmrester och lösningsmedel, och fick till ett både snabbtorkande och hållbart lim.
 
Dagens tub ser ungefär likadan ut som när jag var barn, och bilden på den lilla skriande åsnan finns fortfarande kvar. Den kom till i samband med en reklamkampanj med en slogan som lydde "Alla använda Karlssons Klister utom jag, ty jag är en åsna", anspelande på talesättet "dum som en åsna".
 
Jag har nog mer hört uttrycket envis som en åsna, men det hör väl inte till saken.
 
 
Jag visste faktiskt inte att Karlsson Klister fortfarande fanns att köpa. Av en slump såg jag den välbekanta tuben, senast vi var på Ica och handlade. Eftersom jag hade två trasiga porslinssaker hemma att laga, slog jag till på en tub!
 
 
Stackars labradoren hade tappat både ett framben och ett bakben, och Chaplins huvudknopp hade trillat av.
 
Jag slog mig ner i lugn och ro, limmade och pillade, och tamejtusan!!... så lyckades jag laga båda två.
 
Jag vet inte om just det här limmet är det bästa, eftersom det nuförtiden finns så många olika superlim. Jag blev i alla fall supernöjd, särskilt med Chaplin, eftersom skarven blev i stort sett osynlig. Det gäller att vara riktigt stadig på handen!
 
 
På jycken så saknas tyvärr några små flisor...men nu kan den åtminstone stå på benen. Det är kul, för jag är så förtjust i den här lilla labradoren. När jag växte upp hade vi i familjen en livslevande go svart labrador vid namn Riina. Å så jag saknar henne. 
 
Chaplinfiguren köpte mamma på loppis, eller möjligen på en garagesale, i Los Angeles någon gång på 90-talet. Sååå läcker.
 
 Nu ska de få pryda hemmet igen! :-D